I dagens ständigt uppkopplade mediesamhälle är det inte ovanligt att någon kan slå igenom internationellt, bokstavligen talat, över en natt. Det blir allt vanligare att folk slår igenom och blir virala genom till exempel YouTube eller genom andra sidor på internet. Många av stjärnorna på YouTube är idag vardagsnamn med en enorm slagkraft där de kan nå miljontals människor genom internet.

Men hur var det förr? Hur slog man igenom innan internet? Eller innan TV och radio? Det var inte vanligt att musiker blev vardagsnamn innan massmedia kom. För att lyssna på musik var man tvungen att faktiskt gå till en konsert. Utan dom fanns inte musiken helt enkelt. Fanns det då några superstjärnor inom musiken på 1800-talet? Ja, det fanns det.

Niccoló Paganini – djävulens violinist

Innan legender som Robert Johnson och Jimi Hendrix blev moderna gitarrhjältar, med rykten om sig att ha sålt sina själar till djävulen i utbyte mot en gudabenådad talang, så fanns Niccoló Paganini – djävulens violinist. Pagnini har beskrivits, av nutida violinister, inte som en naturlig talang utan som ett fenomen. Han var tydligen född med extremt långa fingrar – något som säkert spädde på ryktena om en uppgörelse med djävulen – men han hade även en talang för det nyskapande och dramatiska. Lyssnar man på moderna inspelningar av hans verk är det lätt att förstå varför han blev uppmärksammad på sin tid. Tankarna går till dagens gitarrvirtuoser. Men att få höra detta i en tid då den enda möjligheten var att just den här otroliga talangen kom till din stad och du var lyckligt lottad att få tillträde till en konsert, då var det något du aldrig glömde. Han var en av de första att turnera runt Europa under början av 1800-talet. Han spelade bland annat för påven 1827 och sägs ha givit en konsert i varje större stad i många europeiska länder.

Allt detta tog ut sin rätt och hans hälsa försämrades snabbt. Han sägs ha lidit av både det ena och det andra en turnerande superstjärna kan dra på sig. Till slut slog han sig ner i Paris där han öppnade ett casino. Efter hans död påbörjades en långdragen process eftersom kyrkan inte ville begrava en man som uppenbarligen sålt sin själ till djävulen. Det skulle dröja 30 år innan Paganini kom till sin sista vila.

Frans Liszt – flickdrömmen

Den 21-årige Liszt närvarade på en av Paganinis konserter i Paris och tänkte “det där ska bli jag fast på piano”. Han lovade sig själv att bli en virtuos på piano, och även fast han kanske inte hade Paganinis råa talang så hade han drivet och framför allt utseendet på sin sida. Han ansågs vara mycket vacker, med rena och vackra drag och långt mörkt hår. Det var så populärt bland de kvinnliga konsertbesökarna att be om en lock av det mörka håret att ryktet säger att Liszt hade en hund med sig som fick bidra med lockar till de trånande damerna.

Liszt var även en av de första som faktiskt blev rik på sitt musicerande. Från det att han var i 40-års åldern och fram till sin död gav han bort alla pengar han spelade ihop till välgörenhet.

Efter ett långt liv av turnerande och stöttande av unga musiker slog sig den åldrande Liszt ner i södra Tyskland och avled stillsamt. Han har träffande beskrivits av en nutida kritiker med orden: “Han var inte den största pianist som någonsin funnits, men hans publik tyckte så.”